Lotta testar Standard-artikel

Publicerad 2018-01-30 00:00

Jag var 17 år och gick i gymnasiet. Med lite tur fick jag möjlighet att jobba extra som fotograf på lokaltidningen Skaraborgs Allehanda. Min lycka var fullständig, att få se mina bilder i tryck var det häftigaste jag varit med om. Imponerade kompisar, lärare och stolta föräldrar gjorde att mitt självförtroende stärktes. I takt med att jag lärde känna   

 

 

kollegorna på redaktionen började jag komma med egna tips om nyheter eller reportage som ibland blev möjliga att genomföra. Jag minns speciellt en nyhet som fick stort genomslag på stan. Min kusin som då var 14 år berättade för mig att hon blivit avslängd av bussen när hon skulle åka till skolan för att det saknades 18 öre på busskortet. Det gick inte många bussar till och från skolan så hon missade halva skoldagen. 18 öre! Det fanns ju inte ens så små belopp. Det blev förstås ”Ettan”— ”löp”— och helsida. Det var veckans snackis i Skövde och bussbolaget fick förstås stå till svars.

fsdäfdlö

Jag började förstå vilken möjlighet jag hade att påverka och lyfta frågor vilket var få sjuttonåringar förunnat.

Hur illa det stod till med ungas förtroende för samhället och medier förstod jag allt eftersom under de tolv år som jag arbetade som fotograf på tidningen Metro. Jag rörde mig ofta i förorterna kring Stockholm. De första åren: ”hej, Metro kom och snacka med oss” De sista åren: ”Media, ni kan dra, ni fattar ändå inte”. När man väl fick ett förtroende så fanns det alltid intressanta historier, allt för sällan hade vi tid att stanna och lyssna.

Genom att utveckla sitt berättande, undersöka samhället, nå ut och lära andra kommer fler ungdomar känna sig stolta och sedda — precis som jag gjorde.Jennys story

När jag tog klivet ut i arbetslivet som skrivande reporter vid millennieskiftet var papperstidningen det självklara kärnaffären. Dagens Nyheter blev en av mina första arbetsplatser. Jag kommer aldrig att glömma när jag under mina första veckor fick tre olika artiklar publicerade i en och samma tidning – varav en på förstasidan! Pirret i magen då jag öppnade tidningen, innan jag en en gång försäkrat mig att inga stavfel eller andra felaktigheter smugit sig in i texterna. I papperstidningen gick det ju inte att ändra!

En annan gång slank det igenom. Det var på Östgöta Corren i Linköping. Jag lyckades få efternamnet på en hyllad skådespelare fel rakt igenom hela texten. Den oerhörda skammen på redaktionsmötet när vi på morgonmötet som vanligt gick igenom eventuella missar i dagens tidning.

Men ansvaret låg inte bara på mina axlar. Vi var alltid flera som granskade en text innan publicering med vår samlade publicistiska kunskap och erfarenhet. Efter att jag skrivit min artikel skickades den till

Introduktion korrekturet – ofta en passionerad språknörd som letade korrfel och granskade faktauppgifter. Därefter var det redigerarens tur att ge sig i kast med texten innan ytterligare en person lade en sista hand över tidningen innan den skickades till tryckeriet.

I dag har alla de möjligheter som bara journalister haft tidigare att publicera sig, vilket är ett smärre mirakel. Det är inte längre journalistens privilegium att bli publicerad – idag är alla publicister!

Vi vill få uppväxande generationer att inse hur värdefull den här möjligheten är och vad man kan göra med den om man tar sig själv och det man publicerar på allvar. Med vår app skapar vi ett redaktionellt filter för skolor och erbjuder samtidigt en inbyggd publicistisk kunskap som journalister alltid haft – men som idag måste tillhöra alla!

 

Annicas story

Skribent
Video
Tags: 

Redaktionen

17 okt
Redaktionen
20 dec
Redaktionen
30 okt
Redaktionen
23 okt
Redaktionen
17 okt
Redaktionen

Dela